Alltid ledsen i Paris

Travel

Processed with VSCO with a6 preset

Till Paris tar jag bara lilla ryggsäcken. Ett ombyte, datorn och skissblocket. Det går på rutin. Underkläder och strumpor får jag handtvätta när jag duschar. Som när jag var ung och galen och on the road. Känner mig halvvaken. Halvvaken dricker jag kaffe på Landvetter flygplats. Helt plötsligt sitter jag i en vit skinnsoffa i en parisisk förort. Det är varmt och jag har tagit med mig pulverkaffe från Sverige för man vet aldrig. Halvvaken i en skinnsoffa i en parisisk förort med en kopp pulverkaffe. På kvällen äter vi indiskt och jag spelar GTA med Zach, sedan blåser vi upp en stor luftmadrass på vardagsrumsgolvet och jag somnar nästan direkt. Jag har en så fin fransk familj.

Processed with VSCO with a6 preset

Med två pass i hand, ett är hans och ett är mitt, stiger jag genom porten till Dominikanska Republikens konsulat precis när det öppnar klockan tio morgonen därpå. Madame C vägrar stämpla in våra visum utan Auréliens närvaro. Men dem sade det var okej… försöker jag men Madame C står fast. Hon är en sådan som tittar vasst. Jag sväljer tårarna och sätter mig att vänta på att det ska bli morgon på andra sidan världen så att jag kan ringa Aurélien.

Dagarna går och vi kommer ingenvart. Det är ett diplomatiskt dödläge. Och jag är i limbo. Jag är ledsen och trött och i limbo. Jag rullar utför backen som en nedstämd snöboll i allt högre hastighet.

Processed with VSCO with a6 preset

Vändpunkten kommer på fredagen. Inte så att vi får vara stämplar i passen, men jag bestämmer mig för att skärpa mig. Ska jag deppa kan jag ju lika gärna gå och titta på Notre Dame typ. Så det gör jag. Och jag köper en ny anteckningsbok. Kollar upp vart bästa kaffet finns. Det är en solig-kall septemberdag och jag går hela vägen till The Hood, som caféet heter. Jag tänker att det var länge sedan jag bara gick runt såhär. Jag tänker att jag tycker om det.

Processed with VSCO with a6 preset

Början av September

Social Anxiety, The Everyday

Processed with VSCO with a6 preset

Vincent är en kollega till Aurélien och han låter oss stanna hos honom tills vi har ordnat med eget boende. Vi besöker en lägenhet med högt i tak och mörka trämöbler. Den är billig, i andra hand. Det blir bra. Vi flyttar i början av nästa månad. Tillsvidare. Jag fortsätter öva mig i tillförsikt.

Det är regnperiod. Stormarna kommer plötsligt, blixtar, åska och tungt regn. Då kan en inte gå ut. Strömmen går ideligen. På min lilla lista skriver jag ljus och tändare. 

Jag hankar mig från på min icke-spanska. Pekar mycket, gestikulerar, nickar. Kan säga sådant som sin carne och si. Och så gracias såklart. Stoltheten när jag lyckas köpa lunch själv. Små segrar. Mycket ris och bönor, avokadon smakar sött och är alltid perfekt.

Vi utforskar vårt närområde. Zona Colonial. Här ska vi bo. Husen är gamla och färgglada. Jag blir löjligt glad när vi hittar jordnötssmör utan tillsatser i vår lokala supermarket. Jag har gått med i en pilatesgrupp. Det känns underbart att träna igen. Och att jag vågar vara bland folk.

Små segrar.

Processed with VSCO with a6 preset

1SE – August

1SE, Video

Ännu en månad. Redan fjärde September och jag har samlat sekunder i 30 dagar igen. Jag ser tillbaka och tänker inte undra på att jag känner mig trött. Sliten. Lite mer nedstämd än vanligt.

Den här månaden började i vårt vackra Jämtland, med besök från C. Sensommarblomster och sedan flyttpack. Hej då till Västkusten. Flyg till Frankrike, Visum-trassel. Jag blir sjuk och tar tea tree-droppar. Flyttpackar mer. Besök av små brorsöner, sedan reser vi till Paris med våra liv i resväskor. Flyg till Santo Domingo, Dominikanska Republiken. Vi försöker orientera oss i allt det nya. Jag lär mig koka kaffe i en italiensk espressomaskin. Stormarna avlöser varandra och jag gråter jag ikapp med regnet. Vi får nya vänner och landar till slut hemma hos V, där A ska bo resten av September. Tills jag är tillbaka från Europa igen.

Mossgrönt

The Everyday

Processed with VSCO with a6 preset

Farfar har gått bort och det ändrar på allt. Nu gör jag mig redo att packa väskorna igen. För jag har bestämt mig för åka tillbaka till Sverige i några veckor. Jag är ledsen. Jag är ledsen för att alla andra är ledsna. Inte så mycket för farfar. Han gick och det gjorde inte ont. Han gick som den dalkarl han är. Jag tänker att han sträckte på ryggen och gick tillbaka till skogen. I sina stövlar, men jägarhatten och klappstolen. Han är där det doftar våt mossa och trä. Där man hör fågelsång. Svenska fåglar. Grått, brunt och grönt i vattenmättade nyanser. Som en akvarell av Sven Nordqvist. Så tänker jag mig himlen. Där tänker jag mig farfar nu.